2, 3... eller kanske 5
Jag och Henrik hade hört att omställningen från en till två var mindre och visst lät det logiskt, men vi såg bara en till Simon - på gott och ont - med den omställning och med allt arbete som det innebar.
När väl David föddes insåg vi snabbt hur liten skillnaden faktiskt var andra gången, hur mycket ordspråket "ett barn tar upp 100% av din tid så man förlorar inget på att skaffa fler" var sant! Livet är faktiskt som vanligt fast med en till familjemedlem och vi lyckas hitta lite tid till oss alla.
Det dröjde inte många dagar efter hemkomsten innan jag började längta efter fler barn. Jag som hade trott att jag skulle vara nöjd efter två funderar nu på tre, fyra eller fem! Tiden får utvisa när vi känner oss nöjda, helt enkelt.
Fast vi väntar nog några år innan vi tar funderingarna till planeringsstadiet och där bortom...
Slutligen vill jag gratulera min vän Liv som äntligen blivit mamma! Grattis!
Att föda utan rädsla
Visst finns det detaljer från förlossningen som både jag och Henrik är missnöjda över, främst personalens bemötande, men de är för mig sidospår till huvudleden så att säga och inget som påverkar min syn av hur vi hanterade förlossningen och mitt och Henriks samarbete.
Inför förlossningen läste vi en bok som heter "Föda utan rädsla" av doulan Susanna Heli. Dessutom gick vi på kursen som hörde till boken som Susanna höll i med hjälp av barnmorskan Liisa Svensson. Boken, men framförallt kursen, hade stor inverkan i hur jag och Henrik förhöll oss till förlossningen på förhand och under förlossningen var de fyra verktygen som lärdes ut (andning, avslappning, rösten och tankens kraft), nyckeln till vårt lugn och vår förmåga att lugnt och stilla hantera situationen.
Jag själv var så koncentrerad att jag bara hörde fragment av vad som sades runt omkring mig (med undantag från Henriks röst som var som en fyr i natten), men delar av det jag snappade upp var imponerade reaktioner från förlossningspersonalen och Henrik har berättat om fler sådana reaktioner från personalen som jag helt enkelt inte lade märke till då.
Hela metoden går ut på att fokusera på att andas mjukt och ljudlöst, inget flåsande eller hyperventilerande, och att slappna av så mycket som möjligt under värken. Dessa tillsynes enkla uppgifter tar all ens koncentration så att jag inte märkte så mycket av vad som hände runt omkring mig är inte så konstigt.
När vi gick kursen berättade Susanna om en kvinna hon hade doulat som var så avslappnad att hon faktiskt somnade emellan värkarna. Då trodde jag nästan att det var ett skämt, att kvinnan hade ovanligt milda värkar eller extremt hög smärttröskel. Jag väntade mig definitivt INTE att jag själv skulle slummra till ett par gånger mitt under förlossningens mer aktiva skeden - något som faktiskt hände. Så avslappnad var jag!
Nu kanske det låter som om JAG hade milda värkar eller hög smärttröskel, men de som känner mig vet att jag är en riktig mespropp som gnäller och ojjar mig över minsta lilla (det är inte för inte som jag fick smeknamnet "Ajaj!" av studiekamraterna när jag pluggade arkeologi). Jag hade närsomhelst lätt kunnat tappa kontrollen och fått panik om jag inte hade mina verktyg och Henrik som höll mig på plats. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att föda utan smärtlindring den här gången - bara för att bevisa att även jag kan om jag bara vill.
I alla fall var det inte frånvaron av kemisk smärtlindring som erbjöd den största egotrippen, även om det också är något jag är stolt över att jag klarade för min egen del, utan känslan av att vara i kontolll eller kanske snarare känslan av att våga släppa kontrollen helt och bara ge efter för värkarna. DET är vad jag är mest stolt över (rent prestationsmässigt, resultatmässigt är jag naturligtvis mest stolt över David som kom ut och mådde bra), att jag vågade!
Det hade varit svårt utan min övertygelse, det hade varit ogenomförbart utan Henrik (min klippa) och det hade varit osannolikt att jag var nöjd över förlossningen utan boken/kursen!
Jag rekommenderar alla blivande mödrar att läsa boken oavsett om de tänker föda hemma/på sjukhus, med/utan kemisk smärtlindring eller vaginalt/med kejsarsnitt!
Klicka på bilden för att komma till boken och kursens hemsida!
Tygisar - sweet relief!
Speciellt illa var det på nätterna när det kunde gå mer än två timmar mellan bytena - då var det mer regel än undantag att blöjan hade läckt.
Men tygisarna håller tätt, kan jag nu konstatera efter de första hela dygnen med dem!
Och appropå tygisar - jag fick hem ett paket tygbindor till mig härom dagen och GUUUUD så sköna de är i jämförelse med de där plast-och-pappers-historierna! Och nu när jag ändå kör en blöj-, handuks- och amningsinläggstvätt varje eller varannan dag så kan jag ju lika gärna köra med tygbindor också.
Jag kommer nog fortsätta köra med dem sedan när mensen kommer tillbaka. Jag har ju en menskopp, men den vill inte sitta som den ska och jag litar (med rätta) inte på att den ska hålla tätt - lite smiter alltid ut... Men tygbindor kan jag varmt rekommendera! Som sagt - så vansinnigt mer bekvämt!
Donera mjölken!
På dag två var som bekant Pamela Andersen på besök och hon åkte inte igen förän för två dagar sedan. Under tiden hon var här så gick alltså mjölkproduktionen på högvarv och jag var tvungen att pumpa ut ca en liter om dagen bara för att stå ut och för att David skulle ha en chans att kunna ta tag om ballongerna.
All mjölk som jag pumpade ut på sjukhuset tog de hand om där och frös in och när vi skrevs ut bad jag dem donera min mjölk till Modersmjölkcentralen eftersom jag vet att det är brist på mjölk där. Mjölk som desperat behövs för att hjälpa andra tidigt födda eller i övrigt sårbara bebisar som inte kan amma.
För mig kändes det självklart att ge bort mjölken, David själv hade ju tillmatning i sond de första dagarna (fast han fick ersättning eftersom han ammade och i övrigt var vid så god vigör), för det finns massor med prematura barn som inte får i sig någon bröstmjölk om inte Modersmjölkcentralen hade funnits. Tyvärr har de i princip alltid brist.
Som jag förstår det behövs det ungefär 50 liter mjölk i månaden, men oftast finns inte i närheten av så mycket mjölk tillgängligt.
När vi väl skrevs ut fick vi hyra med oss en mjölkpump (min nya bästa kompis) och trots att mjölkproduktionen nu har börjat balansera sig lite så pumpar jag fortfarande en eller två flaskor (à 1,5 dl) om dagen och fryser in. När det börjar bli fullt i frysen ska jag ta mig in till SÖS för att lämna mjölken för donation.
Jag vill nu uppmana er andra nyblivna och blivande mammor - får ni mjölk över, ta reda på om det finns en Modersmjölkcentral i er stad och lämna in den till de små, små barn som så desperat behöver den, dess näring och de antikroppar som finns i den!
För er som bor i Stockholm kan man nå Modersmjölkcentralen för vidare information om hur man donerar på telefonnummer: 010-447 63 56
måndag - fredag 10.00-12.00, 13.00-16.00
Personligt lidande
Visst har hon rätt, men jag kom och tänka på en sak. Nog har jag lärt mig en hel del om livet och mig själv genom de människor som lyckats såra mig, kanske mest efter exet innan Henrik, men det var först när jag träffade Henrik som lärdomen sjönk in - "Jaha, är det SÅ HÄR ett meningsfullt förhållande med en annan människa ter sig?!" Först i jämförelse med det liv jag lever nu ser jag bristerna med hur jag levde förut.
Dessutom har Henrik rent handfast hjälpt mig att förstå saker om mig själv och tidigare förbindelser dels genom att bara vara honom, men också genom övertygelsen att vissa människor ska man bara lägga bakom sig, undvika att ge uppmärksamhet och strunta i eftersom "folk inte är bevve" (som Henrik brukar säga).
Det kanske kan låta lite hårt att undvika och strunta i andra människor, men man får komma ihåg att det bara handlar om sådana som man känner har en negativ inverkan på sitt välmånde, ni vet vilka de är - de där som bara suger energi ur en och får en att tvivla på de mest fundamentala och självklara sakerna.
Så jag kan, men andra ord, visserligen välja att tacka de människor jag lagt bakom mig, men det strider mot den filosofi jag försöker leva efter. Jag är dessutom osäker på om deras "prestation" är värd att tacka för. Nej, mycket hellre väljer jag att tacka Henrik för den otoligt goda person han är, för det stöd han ger mig och för insikten om hur man verkligt meningsfullt delar sitt liv med en annan person, utan att skada och såra varann, samtidigt som man ger näring åt kärleken och åt varann.
Tack Henrik för att du är du!
Friskförklarad!
Neo har varit toppen, hjälpen vi fått är ju ovärderlig, men stämningen kan ibland kännas lite väl övervakande så nu är det skönt att slippa skriva ner hur ofta David ammar/kissar/bajsar och bara få flyta med i vardagen.
Äntligen hemma!
Det kändes väldigt konstigt att komma hem till Simon när man varit så fokuserad på lillparveln i en veckas tid, men efter liten lekstund och en promenad med bara Simon emellan amningarna så börjar det mycket bra igen.
Simon tycker att David är kul, men verkar för det mesta förstå att man måste vara försiktig med lillebror. Simon är inte så påträngande som jag var lite rädd att han skulle vara, men kommer och vill klappa på lillebror då och då emellan de sedvanliga hyssen.
Möt David!
Censur...
Ifall ni undrar varför jag inte svara på kommentarerna så är det för att vissa av sidorna/länkarna på min blogg blivit belagda av "adult content"-spärrar. Inte alla så jag kan fortfarande skriva nya inlägg och se kommentarer, men jag kan inte svara på dem längre.
Samma sak gäller Facebook och Familjeliv.se
I vilket fall som helst är det troligt att vi får komma hem inom några dagar så snart är jag vid full internet-vigör igen!
Vårdkatastrof!
Nu har ytterligare ett fall av felbehandling förkommit på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En tidigare fullt fråns 1½-åring avled i organsvikt till följd av en vanlig lunginflammation, trots att föräldrarna försökt påkalla personalens uppmärksamhet ett flertal gånger.
Sjukhuset ber om ursäkt och försvarar sig med att man "vidtagit åtgärder för förhindra att liknande situtioner ska uppstå igen", men jag undrar hur högt värderas deras ord nuför tiden? Det är ju inte den enda slarvolycka som hänt på Stockholms största barnsjukhus den senaste tiden.
Astrind Lindgrens barnsjukhus har väl dragit på sig tre-fyra Lex Maria/HSAN-anmälningar det senaste halvåret, är det inte dags för lite rejäl självrannsakan här? Om inte så kommer ju löftet om att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus snart snarare likna ett hot.
Är det bara jag som har svåra förtroendeproblem med sjukhuset?
Irriterande okunskap om samsovning
I natt samsov jag med lilla parveln för första gången och naturligtvis sov vi båda MYCKET bättre.
Jag berättade i förväg för personalen om min plan att samsova med pojken och alla säger samma sak: "Vi avråder från det eftersom socialstyrelsen gör det".
Det tråkiga är att Socialstyrelsen inte alls avråder från samsovning. De rekommenderar det inte, men i sitt ionformationshäfte om PSD och hur man kan förhindra det skriver de däremot om SÄKER samsovning och betonar vikten av att inte dricka, röka eller ha syskonen bredvid bebisen. Vårdpersonalen på SÖS har förenklat det hela till: Det är farligt!
Säkert tre, fyra gånger fick jag igår kväll intyga för lika många barnmorksor och barsköterskor att jag kände till "riskerna" med samsovning och de poängterade hur viktigt det var att han sov på rygg och att han hade "korven" (en rullad handduk i fodral som man omsluter för tidigt födda bebisar med för att de ska känna sig tryggare) runt sig så att jag inte rullade över honom i sömnen. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite varje gång de talade om hur oroliga de var för just detta. Jag VET ju att det inte finns en chans i helvete att man gör det!
Suck, säger jag bara! För ett och ett halvt år sedan när vi låg på BB Huddinge med Simon så rekommenderade flera av barnmorskorna att vi samsov med honom pga samsovningens POSITIVA effekter på bl a amningen (som vi hade lite svårt att komma igång med då också). Vad hände med dessa råd?
Är det för att detta barn är prematurt och ska behandlas som en porslinsdocka som de är så ivrigt aviga, är det okunskap eller är det rent av den totalt felvinklade forskningsrapporten som Peter Fleming, professor i "Infant Health and Developmental Physiology" vid Bristols universitet publicerade tidigare i höstas?
I vilket fall som helst är det väldigt enerverande, jag har försökt att hålla mig till "korven" så mycket som möjligt i natt, men pojken vill vara nära och sniffa mamma så efter halva natten gav jag upp på den idén och sov som "vanligt" med honom bredvid mig i stället. Men jag har hela natten varit nervös över att de ska knacka på dörren och "kolla" mig (jag lovar - de gör sådant här) och den känslan gillar jag inte. Dessutom är det klart att deras kyliga attityd emot samsovning har en viss påverkan på mig också, tänk OM något skulle hända, då skulle jag ju veta vad de tänkte om mig i alla fall...
Jag har nu på morgonen suttit och Googlat information och sidor om Dr James McKenna (samsovningens stora förespråkare) och Peter Fleming för att försöka sammanställa bevis på att samsovning inte är farligt ifall de börjar bråka med mig ännu mer om det här.
Dessutom funderar jag starkt på att, när vi kommer hem, beställa McKennas bok om samsovning och skicka den till avdelningen tillsammans med det "obligatoriska" tackbrevet till personalen på Neonatalen.
/Plotting Anja...
"My view is that the positive message of this study is that it says don't drink or take drugs and don't smoke, particularly for breastfeeding mothers. We did not find any increased risk from bedsharing. It is a very diferent message from the one the media picked up" - Professor Peter Fleming till The Guardian
Har det ganska bra...
Jag går runt här i Lalla-land med min bebis på magen (i sjalen) och myser.
Det verkar som om den här krabaten är ungefär lika mycket av en bärfis som Simon var och även om det var jobbigt då så känner åtminstone jag mig mer förberedd den här gången, vi packade ju tillochmed ner MamEcon i förlossningsväskan och nu ligger han som sagt här på min bröstkorg och gosar in sig.
Jag har dessutom börjat samsova med honom här på BB nu, eller ja börjat och börjat - jag har sovit i två timmar nu på förmiddagen med honom bredvis mig i sängen istället för i plastbaljan och bådehan och jag sov mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta samsova med honom i natt, men vi får se vad persoanlen säger - de är inte lika uppmuntrande till samsovning här som de är på Huddinge BB i alla fall. Fast det kan ju också bero mest på att han är prematur och har lite svårt att reglera värmen.
Fast jag tycker det är lättare att hjälpa honom att reglera värmen om jag ligger bredvid. Jag har ju alltid en hand på honom och känner om han skulle bli orolig eller för varm/kall mycket bättre än bara genom de gånger han ligger i plastbaljan och knorrar i max två timmar i taget.
Dessutom har jag märkt att jag hela tiden drömmer jobbiga separationsdrömmar eller olycksfallsdrömmar när han inte är hos mig. Jag drömmer ofta att jag har honom bredvid mig men att han är på väg att rulla ner över sängkanten eller att jag vaknar med ett ryck för att jag glömmer att han ligger bredvid mig - något som aldrig har hänt när jag samsovit med varesig Simon eller lilla pojken - då har jag ju full koll även i sömnen!
Nåja, vi får se hur det blir med samsovningen som sagt, har vi otur behöver han sola i 12 timmar till och då kan han inte sova hos mig. Det blir en spännande natt i så fall...
Och på tredje dagen skapade gud Pamela Anderson!
Boom! Där kom de, jättepattarna!
Lille snuttis har ammat på bra för den mogna mjölken började rinna till redan i går morse och idag är storleken ett faktum... och smärtan... Stoooora, stenhårda och ömma bomber har jag fått och pojkstackaren får knappt något grepp trots lite urmjölkning, jag kan tänka mig att det är lite som att försöka suga på en stor boll och få lufttätt grepp - hur lätt skulle det vara liksom?
I alla fall går allt bra, han har fått sola under natten eftersom han har en del gulsot, men det bidde inne på mitt rum så jag slapp vara ifrån honom några längre stunder i alla fall. Och till min stora tröst har ingen försökt skylla gulsoten på den sena avnavlingsrutinen (som en del sjukhus kan göra), utan det är normalt när de är lite mindre att de behöver behandling ändå.
Vad gäller monitorerna så har vi fått goda nyheter. Han anses vara så stabil att han bara behöver ha saturationsmätaren på sig när jag sover eller om jag går ifrån rummet utan honom, alltså när jag själv inte kan ha uppsikt. Dessutom var det en sköterska som förklarade för mig att det är helt normalt att syrenivån i blodet går ner regelbundet, det gör det hos fullgångna barn också (bara att man inte ser det eftersom de inte mäter på dem) och på vuxna med, speciellt om man koncentrerar sig på något annat som att hicka, äta eller bajsa. Så jag känner mig mycket lugnare nu när jag fått det förklarat för mig.
Jag tror att jag försvann lite i informationskedjan när vi bytte avdelning till samboendet då jag fortfarande var inskriven på BB-avdelningen i ett dygn till trots att vi hade ett rum där vi bor nu - de har ju inte koll på mamman på denna avdelning utan bara barnen, så någon missade att informera mig om vad saturationsmätaren gjorde och vad som var normal variabilitet och chockad av situationen som jag var kom jag mig inte för att fråga förän igår när jag mådde dåligt över det här.
Som det låter på sköterskorna och läkarna så kommer vi säkert få åka hem inom en vecka, de brukar inte behöva behålla barnen efter v 36 om det inte är något väldigt speciellt, så det känns också väldigt bra (och läskigt så klart). Det känns himla konstigt för mig att vara ifrån Simon på det här viset så det ska bli skönt att få komma hem och gosa med honom igen snart.
Myntets baksida
Visst känns det skönt att ligga på neo när barnet är prematur och kan behöva support när som helst, men jag har upptäckt en STOR nackdel - det är JÄVLIGT jobbigt för föräldrarna!
Inte nog med att man vet, känner och ser att barnet är fragilare än fullgångna barn, man blir påmind om det hela tiden också. När hans monitor larmar känns det som att man måste försvara vad man gör med pojken eftersom personalen kommer för att kolla och då är 90% av larmen ändå bara lågpriolarm (alltså att mätaren fallit av eller att den har lite svårt att registrera utan brus eller liknande).
Lillpojken ammar på jättebra och redan nu, andra dygnet, så har min mogna mjölk runnit till. Ändå krävs tillmatningen i sonden för att han inte ska gå ner för mycket i vikt.
Monitorn (saturationsmätaren som mäter puls och syresättning) är bra att ha när den fungerar som den ska, då förvarnar den ju om hans puls blir för låg och han behöver lite stimuli eller om andningen skulle bli ineffektiv, men apparaten är lynnig och falsklarmar ofta, det erkänner tillochmed personalen villigt. Dessutom ramlar mätaren ofta av och det är lätt att sätta den lite fel så att den falsklarmar ännu oftare. Den ska dessutom byta plats några gånger om dagen så att den inte gör så att bebisen får liggsår där mätaren sitter.
Den där monitorn är dessutom vansinnigt hypnotiserande och har nog en väldigt god tendens att göra föräldrarna beroende, jag känner det redan - skräcken inför den dag då pojken ska klara sig utan grafen som hela tiden ritas upp på skärmen. Då är det MITT ansvar att han andas och att hjärtat slår som det ska och DET känns riktigt jobbigt nu när man haft några par extra ögon samt en elektronisk apparat som har hjälpt till att garantera att han mår bra!
Vi hade ju vår beskärda del av nojor med Simon också, han vägde ju ganska lite och vi var tvugna att hålla koll på amningen. Och även om det känns som att amningen krånglar typ 100.000 gånger mindre den här gången så är det annat vi måste ha koll på ständigt.
Jag vet inte om jag överdriver, kanske är det allvaret i situationen som har hunnit i kapp mig nu, hittills har jag kännt mig ganska lugn och "normal", nu känner jag mig skrajsen och sårbar och ansvaret tynger ordentligt på axlarna.
Mamma x 2
Ja ni, det bidde ingen hemförlossning, det bidde en förtidsbörd på Sös i stället.
I vecka 34+6 bestämde sig son nummer 2 för att komma ut och vi bor just nu på samboendeavdelningen på sjukhuset, vilket är en prematuravdelning men man får bo tillsammans med barnet. Lite som en blandning mellan hotellrum och privat lägenhet.
För att återgå till underverket så mår han väldigt bra för sin ålder. Han vägde vid födseln 2370 gram och var 47 cm lång, dvs 300 gram lättare och 2 cm LÄNGRE än Simon när han föddes (och då var ändå Simon fullgången).
Barn som föds innan 35 fullgångna veckor har ofta problem med att hålla värmen och blodsockret uppe samt att amningsreflexerna kan vara omogna. Även om han kan bli lite sval ibland så är det ingen större fara med honom, han klarar sig väl på sin värmesäng när inte jag eller Henrik sitter med honom.
Blodsockret har han inte heller några problem med, de har slutat mäta det eftersom det håller sig uppe av sig själv nu.
Amningen var lite trögstartad i början, så som det kan vara med de flesta nyfödda och han kräktes en del fostervatten första halvan av första dygnet (också väldigt vanligt och helt normalt), men sedan visade han god lust att vilja amma så det har vi kommit igång med nu. Fast han får lite tillmatning genom sond också eftersom han väger lite lite och min mogna mjölk inte har kommit igång ännu, men när den väl runnit till så kan vi nog plocka bort sonden också.
Namn har vi börjat spåna på lite, men vi har inte bestämt oss för något ännu.
Henrik åker hem om kvällarna och sover med Simon, som annars passas i den mån som är möjlig av morfar och farmor om dagarna. Tyvärr blir det väl lite körigt i veckan, då kommer det nog bli svårt för Henrik att ta sig hit eftersom alla barnpassare jobbar/åker hem till Gbg, men vi får försöka klara det ändå. Det är ju totalt besöksförbud för alla utom papporna här på neo så tyvärr kan inte Simon följa med Henrik (fast det hade vi nog försökt undvika ändå, stora barn hör inte riktigt hemma på BB-avdelningarna tycker jag).
Förlossningen var snabb och intensiv och jag klarade mig med min mentala träning, utan smärtlindring även om jag bra nära att duka under totalt på slutet. Det gör förjävla ont att föda utan smärtlindring, det kan jag säga! Vi är väl inte helnöjda med förlossningspersonalen, men vi kommer nog över det. Barnmorskan hade nog inte ens läst vårt förlossningsbrev med tanke på hur mycket hon sket i våra önskemål och tjafsade emot när vi försökta hävda dem, men förlossningen tog som sagt inte så lång tid så vi slapp henne rätt så snart ändå.
Bilder kommer senare, jag sitter på sjukhusets datorer nu så jag kan inte ladda upp dem...
Jävla fitta! (bokstavligen)
Så nu försöker jag balansera besvikelse med oro över hur tidigt det är med löftet om att vi snart är tvåbarnsföräldrar...
Reflektioner så här långt...
Egentligen är det inte så konstigt att vi är rädda, vi lever i säkerhetsnarkomanernas land och vi blir intalade att det mesta är farligt, hemförlossningar är definitivt inget undantag.
Ofta får jag reaktionen "Om jag hade fött hemma hade jag/barnet dött!" och visst kanske det är så. Å andra sidan är vi så invaggade i övertygelsen om att allt som sker på sjukhusen faktiskt är nödvändigt, men det är tyvärr inte alltid så. Egentligen är det ganska långt ifrån sanningen.
Vården är uppbyggd för att "rädda liv" och naturligtvis också för att rättfärdiga sitt eget förfarande.
Det finns ganska många procedurer som man utsätts för som födande kvinna på sjukhus som faktiskt kan själpa mer än de hjälper och går då något fel så är det ju inte så att "vården" direkt står upp för sina misstag och erkänner att diverse interventioner kanske faktiskt inte behövdes utan genomfördes på rutin eller för att vårdpersonalen började bli nervösa. Det är tyvärr alldeles för dåligt känt i samhället att den kemiska smärtlindringen kan få ganska katastrofala följder för en del (inte alla).
EDA (ryggbedövning) kan t ex göra kvinnan värksvag och då behöver man ta till värkstimulerande, vilket i sig kan trötta ut bebisen så att ett akut kejsarsnitt blir nödvändigt av den anledningen. Samma resultat kan hända om mamman känner sig obekväm med situationen och på så sätt psykiskt och fysiskt motarbetar förlossningens förlopp undermedvetet.
Det sistnämnda är en av anledningarna till att jag känner mig mer och mer kritiskt inför sjukhusförlossningar generellt, all expertis går ut på att hjälpa mamman på ett kemiskt vis, medicinska och kemiska lösningar på alla problem, när det kanske handlar om något så "enkelt" som att mamman behöver hjälp med att slappna av och sluta spänna sig.
Jag upplevde ju att EDAn inte hade någon effekt på mig, men det hade den ju, bara inte på det som var problemet - nämligen att jag var rädd och obekväm (något jag inte förstod då, jag hade ju bara konstant ont) - och när jag talat med barnmorskor och doulor om detta visar det sig att det är en mycket vanlig reaktion.
En annan reaktion som jag ofta stöter på är övertyglesen om att något kan gå fel väldigt snabbt. "Kan" kan det väl, men det är inte speciellt vanligt och anledningen till att det kan gå så himla fort på sjukhus är dels på grund av tidigare nämnda kemiska interventioner och dels också på grund av att barnmorskan på förlossningen inte har bara EN patient, hon har många förlossningar som pågår samtidigt och hon KAN inte övervaka din situation varje minut. Då kan det verka som att det "plötsligt" händer något oväntat, medan alla hembarnmorskor i princip unisont säger att det mesta får man väldigt bra förvarning om - så snabbt går inte förlossningarna att man inte hinner reagera i god tid om man är närvarande och har koll som barnmorska.
Både när det gäller blödningar och/eller medtagna barn så har man tid, mer än vad man kanske tror, och barnmorskorna har väldigt urförliga rutiner för akutsituationer oavsett om man är på sjukhus eller hemma och faktum är att det inte skiljer sig så mycket som man kan tro.
Tittar man på Nederländerna t ex, där 30% av alla förlossningar sker i hemmen så är det stor skillnad på kvinnornas inställning till förlossningssmärtan. I Nederländerna ser många kvinnor det som en självklarhet att förlossningen gör ont, men det är ingen big deal (i huvudet), i Sverige å andra sidan så har vi sedan 70-talet börjat kräva att få slippa alla former av smärta och utifrån detta är förlossningsvården utformad. Att det kanske inte är den mest idealiska inställningen utifrån barnet och morderns väl är det få som reflkterar över, bara de slipper ha ont.
För att vara frank dock, så ska jag villigt erkänna att jag är lite nervös inför förlossningen, över frånvaron av kemisk smärtlindring, samtidigt som det ju är det jag VILL. Jag VILL inte ha ryggbedövning eller lustgas, jag VILL känna min kropp genomföra en förlossning. Men det är väl klart att jag är nervös och lite rädd också, jag går ju emot allt det vi i vårt samhälle har lärt oss - nämligen att all smärta är av ondo.
Egen säng
Eller ja, Simon har separerat från mig och Henrik. Som ni säkert är bekanta med vid det här laget så har vi anammat samsovning sedan Simon föddes men sedan två nätter tillbaka Sover Simon i en egen säng.
Egentligen hade vi väl tänkt lite sådär romantiskt att båda barnen skulle flytta över till gemensam säng först när nästa unge är lite större, men faktum är att vi på senare tid insett mer och mer att sättet vi sover på nu (eller som vi gjorde innan) faktiskt inte gagnar Simons sömn speciellt mycket. Tvärt om rentav!
Han sov oroligt och vaknade ofta och även när han inte vaknade så ålade han runt i sängen och höll Henrik vaken, inte sällan har Henrik inte fått mer än 4-5 timmars sömn sammanlagt under nätterna och det har pågått nu i över en månad. Så vår jättesäng har fått dela på sig och nu sover Simon i 120-sängen på ena sidan av rummet och jag och Henrik sover i 160-sängen i andra. Blir Simon orolig eller ledsen kryper Henrik över en stund tills han lugnat sig.
En annan orsak till att vi valde just denna lösning just nu är att Simon gärna försöker (och lyckas) kravla över till mig om nätterna och det går väl bra nu, men när bebisen kommer om några veckor så kommer det inte att fungera längre eftersom han inte får ligga bredvid bebisen av säkerhetsskäl. Och även om separationen nu känns som lite av ett avståndstagande och gör ont i MIN själ så skulle ju en sådan förändring varit betydligt jobbigare för Simon om vi genomförde den först efter att bebisen fötts - snacka om ett avståndstagande!
Vi har kommit fram till att samsovning är bara så bra som personligheterna tillåter och Simon har alltid velat vara nära, men en bit ifrån så vi gissar att han inte lider allt för mycket av förändringen (speciellt inte när han under de två nätterna som passerat sedan förändringen har sovit bättre än på länge).
Det där med språket
Han kan väl säga kanske 4-5 ord, men han använder bara "mamma" regelbundet, de andra kommer och går. Han förstår mer än han pratar, men även på det området är han mindre "skilled" än många av hans jämnåriga kamrater.
Jag är dock inte speciellt oroad. Jag VET att det inte är något fel på honom, som förälder känner man sådant. Dessutom var både jag och Henrik ganska sena med talet själva som små, Henrik var över 2 år när han en dag kom in i köket och frågade sin mamma vad det skulle bli för mat till middag, innan dess var det "mamma", "pappa", "lampa" och "traktor" som gällde. Idag är han en av de mer ordbegåvade människor jag känner.
Jag var inte överdrivet sen med att börja prata, men jag var absolut inte tidig heller och ändå är det jag som har språkbegåvningen och förmågan att uttrycka mig bra i ord och tal i familjen.
Men visst blir jag påverkad av andras kommentarer och det är inte roligt. Det är inte kul att ifrågasätta sin egen vetskap om att ens barn är friskt och utveckals som det ska bara för att andra har förväntningar på vad som är "normalt" i en viss ålder. Och naturligtvis vet jag att det sällan handlar om medveten nedvärdering, men en spontan och ogenomtänkt mening som "oj, så sent!" kan göra mer skada än man tror.
Men nej, jag är inte väldigt oroad egentligen. Min son må inte vara en av de där FL-underbarnen som kan säga tre-ordsmeningar på 1-årskalaset, men jag vet att det inte betyder någonting för hans fortsatta och framtida utveckling och resultat.
Hemma och trött
Det känns riktigt skönt att ha allt undanstökat - jul, nyår, mammas 60-årsdag och besöket i Göteborg för även om jag mår förvånansvärt bra den här graviditeten så börjar jag bli väldigt trött. Kroppen pallar inte alltid med alla snäva svängar. I vecka 34 är det inte alltid helkul att ränna runt i 190 och GÖRA saker hela tiden. Lite lugn och ro är på sin plats efter dessa fullspäckade veckor.
Nu ska vi bara boka in min pappa som ska komma upp nu i januari och hjälpa oss att köpa in och sätta upp ett nytt badrumsskåp från IKEA så att vi kan installera en torktumlare innan skitungen ploppar ut.
Lugnt och stilla var det... Ja...
Lite dött på bloggfronten
Vi provbor staden. Eller ja, JAG vet ju hur det är att bo här, men sambon ville gärna bo här en vecka med anledning av min tidigare (och återkommande) hemlängtan innan han utesluter alternativet för all framtid.
Så nu bor vi i mina föräldrars lilla övernattningsetta i Mölndal, min gamla hemort, och hade det inte varit så förbannat kallt ute så hade det kanske tillochmed varit ganska trevligt.
I eftermiddag kommer dock mormor och morfar att vara barnvakt medan jag och Henrik går på restaurang tillsammans för sista gången på säkert 2 år till (det var nämligen 2 år sedan sist - innan Simon) och i morgon ska de passa Simon så att vi kan få gå på bio också! Det är ju inte så himla långt kvar förän det finns två barn i hushållet och då är ju livet "slut" på allvar för en tid framöver så vi får passa på.
I övrigt är det mysigt här, naturligtvis blir det inte riktigt som att bo permanent när man bara är här en vecka, men bara känslan av att veta var allt finns och hur enkelt allt känns för mig som kan staden är en trevlig omväxling (i Stockholm kan ju ingen av oss något om var butiker och tjänster finns!).
Det bli i alla fall fortsatt tyst ett tag framöver på bloggen, jag får skriva mer när vi kommer hem i slutet av veckan...
Alla passar på...
Visst, lite tröttsamt är det ju, jag är ju inte tjock - jag har ett barn i magen och det är ju det som tar plats! Och i vilket fall som helst, man kallar inte någon för "tjockis" oavsett om de är gravida eller inte och bara för att man är gravid är man ju inte immun mot förolämpningar (om än välmenade sådana). Kanske snarare tvärt om - man känner sig inte så attraktiv ändå, man behöver kanske inte spä på känslan genom att ge gravida komplex för deras storlek också.
Men jag orkar inte bry mig den här gången (förra gången blev jag ofta stött), åtminstone inte tillräckligt för att säga ifrån. Jag försöker ta det som en komplimang, jag antar att de i övriga fall inte har en ohälsosamt stor kroppshydda.
Men jag kommer nog aldrig tycka att det är speciellt snällt att kalla gravida för "tjockisar" bara för att de har en unge i magen.
Därför ger jag aldrig lotter i present
För mig är lotter de absolut sämsta presenterna. Inte bara vittnar det om total brist på fantasi, men reklamen tar faktiskt upp en annan stor poäng - tänk om den som får lotten faktiskt vinner? Snacka om att få högtiden förstörd om man inte själv är förmögen eller dumdristigt generös.
Kan man verkligen se förbi någon annans tur och sin egen otur i en sådan situation och fortsätta njuta av julen/högtiden? Jag tänker inte hyckla - lord knows I couldn't!
Stå hellre än sitta...
Jag tycker så synd om min svanskota och jag vet inte om det är foglossning eller om jag bara är skitnödig, kanske är det båda...
Cut the attitude...
Ge en göteborgare en chans att komma med en syrlig kommentar om Stockholm och dess invånare och 9 av 10 kommer hugga direkt!
Jag tycker det är pubertalt och löjligt, tröttsamt at best och det har jag alltid tyckt. Jag fattar att det ska vara lite "skämt" över det hela, men jag pallar faktiskt inte. Mindervärdeskomplex är inte kul, det är sorgligt och det finns dessutom ingen anledning för göteborgare att göra sig lustiga över stockholmare för Göteborg och Stockholm går inte att jämföra. Det skulle vara som att jämföra päron med äpplen - det enda de har gemensamt är att de är frukter (eller i det här fallet då - att de är två städer).
Göteborg har sin charm och Stockholm har sin, jag uppskattar båda städerna av olika orsaker och det tror jag de flesta som har erfarenhet av de båda gör och jag fattar inte vad konkurrensen ska vara bra för? Det finns liksom inget gemensamt område att konkurrera om!
Visst, alla göteborgare har inte mindervärdeskomplex gentemot stockholmare, men vad har man för anledning att konstant och i princip alltid hugga på chansen att förolämpa andra människor på ett eller annat sätt - oavsett var de bor? Stockholmare ser liksom inte ner på göteborgare, snarare tvärt om...
Det som göms i snö...
"Sov du lilla Vide ung..."
Vi brukar natta honom kl 21, men idag ville det sig inte helt enkelt, fast det är ju inte hans fel (det är det ju aldrig, men i synnerhet inte idag).
Han började nämligen bli lite förkyld i går kväll och under natten till idag sov han bitvis ganska dåligt och oroligt. Han brukar vakna nästan på pricken klockan 8 varje morgon, men i morse sov han vidare till nästan 10 och vi lät honom eftersom han var sjuk.
Det resulterade dock i att allt annat också blev förskjutet 2 timmar hela dagen och trots att vi nästan lyckades rätta till tiderna efter vilan (och lite kortare vila) så lyckades han alltså inte somna förän först 2 timmar och lite bajs efter sin vanliga nattningstid.
I morgon blir det till att gå exakt efter klockan...
(Och ja, jag sjunger alltid "Sov du lilla Vide ung" för honom när han ska sova eftersom han heter Vide i andranamn.)
Mys...
Hahaha! Hohoho! Hirhirhir!
Lär här om hur pappor biologiskt är sämre föräldrar och sämre lämpade att ta hand om sina barn!
Stackars barn!
Får jag en vit jul nu?
Då är det bara 6 dagar fram till jul då hela vår närmsta släkt ska samlas under just vårat tak. Hoppas kan man ju, men rent statistiskt är det ju mer eller mindre en omöjlighet med en vit jul. Vi får väl se.
Jag är ju uppvuxen i Göteborg så det här med vita vintrar är ju en allmän bristvara i min minnesbank, jag hoppas det kommer se lite annorlunda ut för Simon och syskonets del under barndomen.
