Fasen vilket pissigt väder det är! Nu har det bannemig varit vårvinterrusk i månader och tittar man på SMHI:s tiodygnsprognos så blir man inte gladare - 2-8 grader andra maj...

Jag vill ha värme, gröna blad på träden, sol och vårkläder.

Blommorna i fönstren har dock fattat att det är vår, helt plötsligt växer de som besatt! Alla sticklingar är planterade och nu har jag snart inte plats för fler blommor i lägenheten.

Jag har varit mycket ute i svärfars sommarstuga och röjt i syrenhäcken som var närmare 4 meter hög och mest grön uppepå och som vanligt där ute blir jag sugen på att ha eget hus, det spelar ingen roll hur litet eller gammaldags det är - ge mig en liten sommarstuga och en tomt att pyssla om så är jag lyckligare än lyckligast!

Härom morgonen fick jag nog. När jag lämnade barnen på förskolan så möttes vi av "Hej Simon, vad fina kläder du har!" och "Vilka fina tofsar du har!" som sades av två av avdelningens pedagoger.

Jag ställde följdfrågan, "är det mycket fokus på att barnen är fina här eller?" varpå pedagogen jag talade med såg lite förvirrad ut och svarade tveksamt "Ehh... nja, nej, eller... alltså...".

Den senaste tiden har jag märkt en ökad frekvens av kommentarerna på barnens kläder, täckning och pyssel som fina, vackra eller söta. 75 % av barnen på avdelningen är flickor och den här kommentartrenden korrellerar direkt med ett ökat användande av diverse klänningar och tyllkjolar hos dem. Vad som är hönan och ägget vet jag inte men självklart får pedagogernas reaktioner gensvar hos barnen och de lär inte göra situationen bättre genom att konsekvent poängtera vikten av utseendet, något som pedagogerna själva verkar vara mer eller mindre omedvetna om att de gör.

Vi säger i princip aldrig till barnen att deras kläder är fina, eller att deras teckningar är fina eller att de är duktiga för att de gör saker som är självklara. Barn ritar inte teckningar för att de ska få höra hur fina de är (jo, om de får höra det tillräckligt ofta kan det i och för sig tyvärr bli syftet med ritningen till slut), de gör inte pärlhalsband för att de vill vara duktiga, de gör det för att det är kul, för att det kan vara skönt att sitta ner och använda hjärnan lite i stället för kroppen eller för att de vill skapa åt någon annan. Det finns massor av skäl och att svara att halsbandet är fint är att förolämpa deras kreativitet och intelligens!

På samma sätt kände jag mig kränkt å Simons vägnar när pedagogen sa att Simons tofsar var fina, det var inte därför som Simon ville ha tofsar på sig den morgonen. Han lekte Pippi, han var väldigt uppspelt över det och det berättade jag för pedagogen också.

Att vara fin är för mig något helt annat än att se fin ut. Att vara fin är egenskap förknippat med en bra person, att någon gjort något väldigt snällt mot någon annan eller sagt något väldigt gulligt. Alla har rätt att vara fina, men då menar jag till sättet. Kläderna kan man prata om på andra sätt om man nu ska kommentera överhuvud taget!

Nu ska vi snart ha utvecklingssamtal för Simon och vi kommer ta upp det här lite mer ingående då och jag vill gärna ha lite tips från er läsare hur ni tror att man kan samtala om det här med pedagogerna utan att förolämpa deras yrkeskompetens? Vad är era erfarenheter av pedagogernas förhållande till barnens utseende?

I juni fyller jag och Henrik 10 år och eftersom vi gifte oss lite i smygundan på vår årsdag med bara två vänner som vittnen och inte hade någon fest eller annat evenemang så har vi hela tiden sagt att på 10-årsdagen DÅ ska vi ha ett rejält kalas! Nu närmar sig jubiléet med stormsteg och vi är lite osäkra på vad vi vill göra, hur mycket vi ska lägga på festen och var vi ska vara. Vi behöver råd!

En tanke är att bara vara ute på gården i partytält och servera mat där, men där kan vi inte gärna spela musik eller sitta ute speciellt länge med tanke på grannarna. Det kan dessutom vara kallt, blåsigt och regnigt.

En annan tanke är att vara i lokal, men det får inte kosta skjortan och det finns inte speciellt sexiga lokaler i Haninge vad jag vet. Helst hade vi varit nere vid Rudasjön i någon lokal, men jag tror inte att det finns någon att hyra där.

Ett annat alternativ är att vara på ön där mina föräldrar bor, men då ska vi frakta både oss själva och våra gäster först till Göteborg och sedan ut till ön och då är risken stor att många inte kommer.

Resturang är en annan möjlighet, men vi vill att både vi och våra vänner ska kunna ha sina barn med sig samtidigt som det inte ska vara på Leklandet utan en kväll för mig och Henrik.

Har ni några tips på lokaler/idéer som passar för ändamålet?
(det behöver inte ens gå in under ovanstående exempel, alla tips emottages tacksamt)

Det märks att man måste ha lite koll på förskolan och dess pedagoger och att aldrig slappna av för då händer det grejer. Den senaste tiden har Simon börjat komma hem med lite märkliga beteenden och påståenden som jag inte riktigt tycker om.

Härom morgonen byggde han något i lego som visade sig vara en pistol och sedan sprang han runt och skrek "pang, pang" medan han siktade på mig och David. När jag sa att pangpanglekar inte var något jag ville att han skulle leka, att de inte var snälla och att man ju leker att man skadar varann så sa han att "bara vuxna får leka pangpanglekar på Xboxen".

Vi är noga med att inte spela spel med våldsamma inslag inför barnen så det kan han inte gärna ha fått med sig hemifrån. Således måste det vara barn på förskolan som både leker våldslekar och talar om för de andra barnen att de vuxna spelar våldsspel på sina datorer. Och då undrar jag ju naturligtvis genast, vad håller pedagogerna på med? Har de hört barnen prata om sådana här saker/leka sådana lekar och hur hanterar de det? Det är inte första gången vi har den här och liknande diskussioner med Simon.

Något annat vi har hört oftare och oftare från Simon, är exempel på saker man inte får göra just på förskolan och det kan vara allt ifrån säga fula ord till slåss. Vissa av sakerna är ju universella, slåss får han ju inte göra någonstans, men i morse berättade Simon att "man får inte pilla på snoppen på dagis, det sa <insert valfri pedagogs namn>" och då blev jag lite irriterad!

Vi har alltid försökt lära barnen att de har rätt till sina kroppar och att de ska respektera andras kroppar och gränser, men sådant klingar ju väldigt tomt om nu pedagogerna kör över ungarna och talar om vad de får och inte får göra med t ex deras egna kön.

Visst, vid matbordet säger vi också ifrån och talar om för Simon att han kan pilla lite senare men att han behöver händerna till maten nu, men det är ju för att han glömmer av att äta när han sitter och pillar och i övrigt är han fri att göra vad han vill med SIN kropp!

Det känns som att det börjar bli dags för ett nytt möte med förskolepedagogerna...

Det vimlar av gravida och bebisar runt omkring oss och det går inte obemärkt förbi, nejdå! Den senaste tiden har jag börjat bli mer och mer sugen på att få fler barn. Jag lever inte i villfarelsen att det skulle vara en dans och inte jobbigt alls. Jag minns allt det besvärliga, jag inser att att det skulle bli en jävla massa jobb med tre barn och ännu mindre egentid och jag minns maratonamningen, graviditetshelvetet, oron och allt det där andra som man tycker logiskt borde få en att aldrig skaffa fler barn. Ändå sitter jag här och funderar över omständigheterna och hur en till unge kan passa in i dem.

Henrik har inte heller han uteslutit möjligheten för fler barn även om vi i omgångar båda sagt "nej för helvete!", men vi har båda saker som måste göras innan det kan bli aktuellt med fler barn.


- För det första skulle jag inte ha något emot om barnen var lite äldre och lite mer självgående.

- För det andra vill vi att jag blir klar med min utbildning och järna har ett jobb som väntar på mig efter föräldraledighet och sådant.

- För det tredje vill vi ha fixat det där huset vi vill ha (och det kan inte bli verklighet förrän jag har en stabil inkomst).

- För det fjärde vill ja få ordning på min kropp lite först. Jag tränade varken innan eller emellan barnen och det känns nu efter vill jag lova. Ryggen krånglar, jag är fysiskt svag och om jag är minsta kissnödig och hoppar/nyser/hostar händer det spännande grejer! Efter två täta graviditeter och förlossningar behöver dessutom kroppen vila och återhämta sig (i synnerhet med tanke på att David kom för tidigt).


Med andra ord lär det dröja innan Simon och David får ett syskon, om vi nu fortfarande ens tycker att det är ett alternativ när alla ovanstående kriterier är uppfyllda. Men idag hoppas jag att tiden tills dess går fort för just nu vill jag har barn om några år!

Jag tycker synd om Estelle Bernadotte Westling, som föds rakt in i ett liv som styrs av alla andra än henne själv. Knappt har bebisen krystats ut innan kommentarerna haglar över den. Folk har anmärkningar på alltifrån namnvalet till familjens engagemang.

Herman Lindqvist säger att till och med namnen är olämpliga! Hör ni det? Namnen! Vickan har själv vuxit upp utan någon frihet att tala om och när hon tillsammans med sitt barns pappa på egen hand kommer på de namn som de vill att deras barn ska ha, nej då är det också olämpligt! Fram för ytterligare restriktioner på tronarvingarna!

Monarkin är ett förlegat stadsskick som inte fungerar idag. Det är omodernt, det är odemokratiskt och det är påtvingat på alla. Monarkerna är inte fria för fem öre, de får inte rösta eller visa politisk variation, de får inte välja religionstillhörighet, de får inte göra som de vill utan att bli synade, granskade och i värsta fall utskämda för att de inte uppfyller de förväntningar som anstår sig adeln. Lägg till det att de är åtalsimmuna och kan bryta vilka lagar de vill utan att stå till svars för de brott som begås.

Skulle man fråga Victoria själv är jag osäker på om hon skulle svara jakande på frågan om hon verkligen VILL bli drottning. Vill inte hon, egentligen, bara få leva sitt liv som en vanlig person, kanske gå ur kyrkan och rösta på Piratpartiet? Vickan känns så pass folklig att det inte är omöjligt att hon faktiskt också vill vara folklig. Hon gick ju till och med utanför sin adliga vänkrets och gifte sig med en kille uppvuxen i radhus i Gästrikland!

Det är synd om kungabarnen, inget de gör är tillräckligt bra och framförallt när de söker sin egen väg möts de nästan enkom av kritik. De föds och fostras att ha bestämda roller och uppgifter i ett land där alla andra uppmuntras att följa sina drömmar och sen gnälls det över att de försöker bryta sig fria. Nu när Madeleine inte kastade sig på första bästa flyg till Sverige när hennes syster skulle föda blev det också rabalder, men herregud, min syrra var inte först till Stockholm när jag födde mitt första barn och jag hoppade inte på tåget till Malmö det första jag gjorde när barnens kusin föddes. Vi sågs när vi hade möjlighet, det är så man gör i normala familjer.

Men Bernadottarna är inte en normal familj och det finns ett haltande förhållande mellan förväntningar och realitet när den yngre generationen försöker leva så normalt som möjligt, med de previlegier och de bojor som ingår i deras titlar.

Och så lilla Estelle... Totalt ofri, under extrem bevakning från press, folk, säkerhetstjänst och familj. Vad händer om Estelle vill vara syntare, om Estelle visar sig vara homosexuell eller transsexuell, om hon inte vill gifta sig eller skaffa barn? Ja, historien har ju löst sådana "problem" tidigare, men det är bara ytterligare bevis på att tronarvingarna föds utan friheter.


Det är dags att avskaffa monarkin för något bättre. Ett samhälle där alla föds på ungefär lika villkor, där alla har rätt och frihet att göra vad de vill med sina liv, fria att välja partner, parti och religion. Ett samhälle där landsrepresentanten är vald av folket och får föra sin och vår talan utan band, kan representera vårt land och faktiskt tala om vad vi som land VILL och som inte har total makt utan inflytande. Kungen är överflödig idag, vi behöver inte ett stadshuvud som går på glorifierade finbesök hos andra stadschefer utan att kunna ge förslag eller ställa krav. En president skulle kunna uppfylla alla de uppgifter kungen har idag och så mycket mer! En president skulle vara en representant med folklig förankring, med tyngd, men också med ansvar för sina handhavanden.

I en verklig demokrati är det den enda hållbara lösningen!

För en tid sedan skrev jag om lyckan att äntligen kunna ta en smörgås till frukost tack vare mitt nyfunna LCHF-brödrecept. Receptet finns här men jag skriver det här nedan också för den intresserade:

Sätt ungnen på 175 grader, förbered en brödform i antingen silikon eller klä en vanlig brödform med smörpapper.

Torra ingredienser:
3dl linfrö
1dl sesamfrö (redan krossade är att föredra, det blir saftigare)
0,75dl hasselnötter
0,75dl mandel
50 g kruskakli, fiberex eller fiberhusk (jag tyckte kruskakli blev väldigt torrt, men gillade Fiberex som gav en mer traditionell deg och inte innehåller några kolisar)
2 tsk bakpulver
1,5 msk brödkryddor

Blöta ingredienser:
50 g smält smör
1 dl creme fraiche
250 g keso
6 ägg

Mixa de torra ingredienserna i en matberedare tills allt har blivit ett "mjöl".

Blanda sedan ihop de blöta ingredienserna och lägg sist ihop de två elementen och häll degen i en brödform och grädda i botten av ugnen i ca 60-80 minuter. Brödet kommer se klart ut innan det är det så låt det stå åtminstone 60 minuter beroede av hur effektiv ugn du har.
När brödet är klart rekommenderar jag att dela det i två och lägga hälften i frysen, annars hinner det bli dåligt innan det äts upp. Förvara ditt "aktiva" bröd i kylen för att förlänga dess hållbarhet (kom ihåg att det innehåller 6 ägg och är saftigt och blir snabbt dåligt i lufttemperatur).

När/om brödet börjar lukta jäst/surt har det blivit dåligt, det händer efter ungefär 3-4 dagar i rumstemperatur och då är det dags att slänga det.

Två tunna skivor med pålägg kan du stå dig på i många timmar så vräk inte i dig ohejdat! Jag rekommenderar en tunn skiva med ett rejälv lager smör och kombinationen salami och ost, men du kan ösa på vad helst du önskar på dina smörgåsar!

Just nu läser vi fysiologi och anatomi på utbildningen och vår lärare hade ordnat så att vi fick gå och titta på en operation och idag var det alltså dags för studiebesöket på sjukhusets operationsteater. Innan vi gick in fick vi reda på att vi skulle få se en nefrektomi, alltså ett operativt avlägsnande av en av njurarna hos patienten. Patienten hade cancer som metastaserats och modertumören satt i vänstra njuren. Inför operationen var jag spänd och ivrig, men samtidigt lite orolig för hur jag skulle reagera. Skulle jag må dåligt? Skulle jag vå blodtrycksfall, må illa eller till och med svimma? Men när väl kirugerna lagt första snittet så kände jag mig lugn och tillslut var jag så koncentrerad på organ, vävnad och blodkärl att jag slutade tänka på något annat. Operationen var öppen, dvs de öppnade upp bukhålan med skalpell, skar sig igenom bukhinnan på både fram- och baksidan för att komma åt och frilägga njuren/tumören. Efter en och en halv timme togs tumören ut och patienten syddes ihop.

Därefter åt vi lunch i kafeterian och vår lärare sa att de som var intresserade kunde stanna kvar så skull hon kolla efter om det var fler operationer på eftermiddagen och mycket riktigt, det var det - en till nefrektomi. Den här gången var alla lite oföberedda på att vi var kvar så vi fick ingen riktig introduktion i sjukdomshistorian, orsaken eller det förväntade utfallet. Det enda vi visste var att det var en nefrektomi och att den skulle göras med titthålskirurgi. Det visade sig vara en till njure med tumör på vänster sida så vi fick se samma operation två gånger, men med olika tillvägagångssätt.

I början av dagen var jag osäker på om jag skulle klara av att se på och i slutet av dagen satt jag och mina klasskamrater hukade över läktarglaset med kaffe och snacks medan vi tittade på hur de skar och brände sig igenom bukfett, blodkärl och tarmkex (vid en titthålskirurgi får man dessutom se allt i närbild). Det är märkligt hur snabbt man ändå vänjer sig vid situationen och jag blev riktigt taggad av dagens erfarenhet, kanske jag till och med kör den där sjuksköterskeutbildningen på distans en dag och blir operationssköterska, det hade vart något!

Ute yr snön som galen och det är underbart! Jag älskar snö i nästan alla dess former och när det är så här kallt och kommer så här mycket är det extra trevligt.

När det snöar kan du göra mycket roligt! Jag gillar att dra på mig längdskidorna åtminstone någon gång per vinter och dra ut i skogarna (och det planerar jag att göra efter den här snön har fallit). I går drog jag dessutom till lilla lokala sjön och åkte långfärdsskridskor.

Annat att göra är att vara ute och kasta snö på varann, bygga snögubbar, snölyktor eller snöänglar, det är underskattat. Därefter kan ni gå in och värma sig, ta en kopp te eller varm choklad och mysa med rödblossande kinder medan flingorna dalar utanför. Eller varför inte ta med fikat ut?

Och att vara ute på promenad i en snökanon är särskillt mysigt om du älskar snö lika mycket som jag!

Något jag har märkt under de knappt två månader jag ätit LCHF, är att det verkar vara väldigt provocerande för vissa individer att inte tycka att tallriksmodellen är bäst för alla. Kanske en tredjedel har invändningar och pratar om basala missuppfattningar som att "utan kolhydrater får man ju blodsockerfall" eller "utan kolisar blir man lite dum i huvudet" (förresten, säger man så till en person som följer kosten så är man nog själv lite dum i huvudet, eller åtminstone otänksam). Och i klassen kommer ibland frågor från klasskamraterna, nu när vi läser anatomi och fysiologi, som har grundar sig i att LCHF kanske egentligen är ohälsosamt, farligt eller bara overksamt (läraren håller sig dock ganska neutral och verkar förhålla sig så att "det fungerar säkert för några och för andra inte", vilket jag är tacksam över). Självklart får man ha frågor om kosten och undra hur den egentligen fungerar, sådant är bara bra, men man kanske ska vara lite försiktig med antydningarna ibland?

Trots att jag äter kolhydratfattig kost för magens skull så vill många ändå påpeka felet i att äta en kost men inte träna när man vill gå ner i vikt. Och då har jag förklarat för dem att jag inte siktar på att gå ner ett kilo, men visst vill jag få bättre kondition och det problemet planerar jag att angripa så snart våren kommer.

Märkligt, men mest rycker jag på axlarna. Jag var också skeptisk i början innan jag förstod hur LCHF fungerar.

Alltså, jag VET att jag är världens tristaste bloggare just nu. Sporadiska inlägg och mest tjat om muttor. Jag är inne i en sån period nu då jag ofta tänker "åh, det här måste jag blogga om", men när jag väl ska komma till skott är jag säker på att det inte är värt att nämna. Och jag tar massor med bilder som jag tänker att jag ska publicera och skriva om, men det orkar jag inte heller med.

Jag tänkte i alla fall ge en liten uppdatering om hur det går just nu i mitt liv.

På jullovet åkte vi till mina föräldrar på lilla ön och firade jul. Nyår firades med goda vänner med barn i samma ålder som våra. Termin två i min utbildning har börjat och förra veckan hade vi första tentan (som jag fick VG på).

Barnen mår bra, eventuellt har även David utvecklat förkylningsastma så han ska till läkaren i slutet av månaden för en konsultation. Dessutom har han antagligen en förstorad adenoid (google it) som gör att han snarkar och får apnéer när han sover - skitjobbigt som förälder att lyssna på sitt barn när det inte får luft halva natten! Barnen har tyvärr varit sjuka nästan oavbrutet sedan början av november så det har tagit mycket energi från oss alla (och har inte de varit dåliga så har jag eller Henrik varit det).

Vi har börjat titta lite på husmarknaden igen. Efter bankbytet ser lånemöjligheterna bättre ut så just nu spanar vi på någon form av mellanlandning (något större, kanske radhus) innan jag får en vettig inkomst och vi kan flytta till "drömhuset". Något i markplan skulle bespara åtminstone mig mycket ångest, jag HATAR våra trappor!

För de som inte minns så började jag ju att äta enligt LCHF i början av december, för magens skull, och det har gått så pass bra att jag fortsatt med det. Jag har dock märkt att magen även blir orolig av lök (lökmök), men oftast är det värt det för att det är så gott! Magen mår bättre än någonsinn, men jag kan bli lite trött på den feta maten ibland och då blir det salladsdagobert för hela slanten! Har även hittat ett recept på ett nöt- och fröbröd så jag kan äntligen få min smörgåsfrukost igen! Yay!

I julklapp fick de flesta hemmagjorda saker, jag hoppas kunna lägga ut lite bilder på mina hantverk framöver, det var väldigt kul att skapa så mycket och ännu roligare att ge bort än sådant man köpt i panik för man inte vet vad folk vill ha. Jag säger inget mer just nu eftersom alla (läs Lady Dahmers barn) inte har fått sina klappar ännu!

Ja, det är väl ungefär det som har pågått sedan sist vi hördes av men undrar ni något så kan ni fråga.

Jag lyssnade på Jesper Juul i P1 härom dagen och han sa så mycket klokheter! Han pratade bland annat om de "dumma fågorna" som han får ibland. Ni vet de där "hur får man min tvååring att klä på sig?", "hur får jag min åttaåring att göra läxan?", "hur får jag min 15-åring att komma hem på kvällarna?". Ni vet, de där frågorna som det inte finns ett svar på, i alla fall inte ETT svar och det var väl kärnan i det han försökte säga. Det finns inte EN metod, ETT svar som funkar på alla barn!

Vidare kritiserade han inställningen att man måste lära barnen allt i rädsla för att de annars inte kommer att lära sig någonting - "jag måste lära mitt barn att sova annars kommer det aldrig att sova på egen hand i framtiden".

Jag har inte läst någon av Juuls böcker, en del av mig önskar att jag hade gjort det innan jag hörde honom på radio så att jag kunde förhålla mig till det han sa, men mycket av det han sa verkar stämma överens med det jag själv tycker. Som att man inte ska berömma allt och hur mycket som helst utan berömma efter prestation men att vara noga med att visa uppskattningen för det önskade och positiva beteendet.

Vi försöker ju använda alternativa ord för "duktig", "bra" och "fint". Eller snarare säga att ett beteende eller en sak är fin/duktig/bra på ett annat sätt, ett mer utvecklat sätt. Vi försöker öppna för diskussion eller visa att den utförda handligen var till nytta genom att säga t ex "Tack för att du hjälpte till att trösta David, det var snällt av dig" eller "Var det roligt att gära ett halsband? Vilka färger använde du?" Ibland använder vi ju orden "bra" och "duktig" också men då alltid med en förklaring, aldrig som ett enkelt svar, t ex "Vad bra att du hittade legodäcken igen, då kan vi bygga en bil/traktor/tåg".

Tillbaka till Jesper Juul, han nämde överhuvudtaget inte Anna Wahlgren i radio (smart tror jag), men han argumenterade emot mycket av det som Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder står för och går ut på. Framförallt talade han om något som jag tror är en kärnfråga för mig och för många andra föräldrar, nämligen "hur kan jag ta ledning i familjen utan att kränka och köra över mina barn?" Och DET kan man ju grubbla hur mycket som helst på!

Har någon av er läst "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul och vad tyckte ni?

och god fortsättning!

Jag har varit totalt radiodöd över julen och det har varit himmelskt, men nu är jag redo att ta nya tag och presenterar därför andra delen i B-kollektionen av mina Glammuttor!

Jag har tagit till mig lite av den positiva kritik jag fått och skapat med lite mer färgvariation i åtanke. Även en del nya, spännande former har gjort sin debut.

Ser du en mutta du gillar och vill köpa så väljer du muttan i rullisten här nedan och klicka på Buy Now, så köps den via Paypal! Skulle något krångla ska du genast höra av dig till glammuttan@gmail.com!

Välj Glammutta

B07 - Tant Gron, pris: 250,00 SEK B08 - Tant Brun, pris: 250,00 SEK B09 - Rosa & Cerise, pris: 250,00 SEK B10 - Tant Gredelin, pris: 250,00 SEK B12 - Goldie, pris:, pris: 250,00 SEK

Igår åt jag som bekant oopsies till frukost. Till lunch åt jag stekt ägg, svamp och morötter (jo, jag vet 8,5 g) och till middag blev det lax med gräddsås. Jag mådde fint hela dagen och svullnade inte speciellt mycket alls.

Imorse kände jag ganska snart att jag började bli darrig och yr så efter yoghurtfrukosten (turkisk med solrosfrön) var jag tvungen att ta en clementin om jag inte skulle falla ihop på golvet. Jag antar att jag hade blodsockerfall eftersom känslan försvann direkt efter clementinen.

Ni som är vana LCHFare, hade ni också lite omställningsproblem i början?

I övrigt så är jag hungrig igen så jag ska gå och göra mig en omelett nu!

Jag har haft lite problem med muttförsäljningen sedan jag startade med Paypalbetalning och har inte förstått varför. En del muttor har helt enkelt inte gått att köpa, utan man får bara upp ett felmeddelande som säger att det är problem med säljarens hemsida. Nu vet jag att jag inte har några problem med min hemsida och det har alltid varit samma muttor som krånglat.

Men så idag så föll poletten ner, eller ska jag säga "idag sa foll poletten ner". Det visar sig nämligen att knapparna inte får innehålla några specialtecken, och å, ä och ö räknas tydligen till dessa, men ingenstans finns detta angivet och jag tror inte ens att det är meningen att det ska vara så då Paypal nu för tiden är en internationell betalningslösning och har även en egen svensk domän. Jag kan dock förstå att det har blivit som det blivit, just på grund av deras internationalitet - alla ska kunna se alla tecken och beställa, men de kunde ju ha upplyst om detta på den svenska sidan tycker jag.

Nu är i alla fall alla knappar redigerade så Björkmuttan heter Bjork i rullisten, Blå Damen heter Bla Damen osv. Tråkigt värre, men hellre det än att det inte går att köpa!

Jag är 160 cm lång och väger 54 kg. Jag behöver INTE gå ner i vikt, men jag har ändå problem med figuren. I princip handlar det uteslutande om svullen mage (speciellt framåt eftermiddagen/kvällen). Jag har behövt köpa en hel del nya kläder, trots att jag inte väger ett kilo mer än innan jag fick barn och började uppleva de här problemen.

Jag har grubblat en del på det här och insett att jag som nyvaken är som minst svullen, men att jag efter frukost och successivt under dagen får större och större buk och naturligtvis även en del magknip och gaser. Jag tänkte prova om det har med kolhydrater att göra och i stället för min sedvanliga havregrynsfrukost åt jag i morse oopsies med smör och ost i stället och hittills verkar resultatet lovande - jag har inte börjat svullna upp ännu (något som vanligtvis skulle ha börjat ske snart efter frukosten).

Så nu tänker jag försöka fortsätta med denna lågkolhydratkost och se om jag helt enkelt mår bättre av det. Vad anser ni om lågkolhydratkoster?

Vi talar ofta om hur sexistiska normer, böcker och filmer är, men sällan tas ämnet musik upp och då kan ändå låttexter ofta vara tiofaldigt mer sexistiska och stereotypa än det vi vanligtvis reagerar på.

Själv har jag blivit helt skadad på området och kan inte lyssna på en låt utan att analysera betydelsen i texten och är den då nedvärderande om kvinnor, kränkande eller bara allmänt stereotyp och fantasilös så blir det oerhört svårt för mig att njuta av själva musiken. Som exempel "My Sharona" med The Knack, som är en jävligt klämmig låt, som kan man tycka handlar om en kille som tycker om en tjej men när man kommer till textraden "I always get it up for the touch of the younger kind" så får i alla fall jag en jävligt bitter smak i munnen.

Det värsta är att artisterna för det mesta kommer undan med det, långt ifrån alla lyssnar på låttexterna i musiken de lyssnar på, och de flesta som ändå gör det tror jag tolererar skiten för att musiken kan vara bra. Det finns musikgenres och artister som är mer eller mindre tydliga med unkenheterna, men även om man undviker dessa kan sexismen smyga sig in genom artister man kanske trodde var safe.

Därför efterlyser jag nu såväl oldies som ny musik som har en mer neutral könsvinkel. Det behöver inte vara befriat från kön eller sex, det finns bra sätt att skriva och framföra sådant också, utan bara lite mindre snedbelastning.

Själv vill jag slå ett slag för en grupp jag själv precis hittade och som jag fullkomligt älskar! La Roux. Texterna är brilljanta och det är dessutom ett vansinnigt bra elektronikapopband. Sångerskan är dessutom modig nog att öppet kritisera sådant hon inte gillar, går sin egen väg och tar avstånd från den typ av sexualisering som dikterats av musikbranchen, vilket i sig gör henne jävligt sexig! La Roux finns på Spotify.

Fler exempel på artister som inte bara är bra utan också vettiga (i mina ögon) förebilder är Robyn, Rebecca & Fiona, Alanis Morrisette, Annie Lennox, The Sounds med flera.

Har ni några tips på bra musik och vad gillar ni att lyssna på?

Jag är osäker på om jag skrivit om dett förr, men jag är bisexuell. Ja, enligt Magnus Betner (och mig själv) är förvisso alla bisexuella, men jag tror jag ligger mer i mitten än gemene person.

Jag har varit kär i ett par tjejer/kvinnor och kan känna samma sorts attaktion till en kvinna som till en man.

Som ungdom tampades jag en hel del med det här och jag blev generad och rädd när jag kände attraktion till en tjej. Den heterosexuella normen var så inpräntad att allt annat kändes galet. Länge slog jag ifrån mig tankar och känslor till den dag jag förälskade mig i en upptagen tjej. Hon var "säker" att fantisera om eftersom hon var i ett långvarigt förhållande (med en man) och jag inte hade några som helst planer på att göra några närmanden.

Jag har dock aldrig haft en sexuell relation med en kvinna, tanken har mest känts skrämmande. För mig har steget mellan att vara attraherad av en tjej till tanken på den sexuella akten varit väldigt långt och det är nog först i vuxen ålder som jag känner att sexuella känslor för och fantasier om tjejer är ok för mig.

Fan vad folk har pyntat och grejat, jag vågar ju inte gå ut på Bloglovin efter den här helgen, det är en julpyntsorgie där och alla ska bräda varann! Jag plockade med mig adventsstjärnorna från källaren nu när jag kom hem från morfars begravning, men jag sätter nog inte upp dem förän tidigast i morgon och mer pynt blir det nog inte än, jag orkar inte riktigt.

Både Lady Dahmer och Nina Ruthström har nyligen skrivit väldigt bra inlägg i debatten kring Anna Wahlgrens barnuppfostringsmetoder. Jag själv förstår verkligen inte hur föräldrar kan fortsätta ta hennes råd, som borde strida mot det allra djupaste i vår föräldrainstinkt. Hur kan man ta råd från en person som konsekvent talar nedvärderande och kränkande om barn, andras barn, om våra barn?! Det ryser i mig när Anna Wahlgren talar om "lilla människan" hit och dit. Jag har aldrig hört någon ta den frasen i sin mun i positiv bemärkelse.

Men naturligtvis går avsmaken för Anna Wahlgren djupare än hennes ordval. Jag tycker att hennes sätt att tala och tycka om barn, är grovt kränkande! Bara för att man älskar barn innebär det inte att man inser vad som är barnens bästa! Jag förstår inte hur man så oblygt kan titulera sig som expert i något så unikt som barnuppfostran, för barn är just unika och det som är rätt för ett barn är fel för ett annat, men tar Anna hänsyn till detta? Nej, här ska alla stöpas i samma form och hennes råd skall följas till punkt och pricka, annars får man "skylla sig själv". Misslyckas man med någon av hennes metoder beror det endast på att föräldrarna har velat eller varit otydliga, det är aldrig något fel på själva metoden.

Nej, föräldrarna ger antydan till tvivel inför metoden och då fungerar den ju så klart inte, men säger inte det lite? Säger inte det att inom oss finns en liten (ok, kanske inte så liten) röst som börjar vråla och skrika när vi känner på oss att det vi gör, visar eller säger är fel. Jag tycker man ska vara väldigt rädd om den där inre rösten, men Anna Wahlgren lär föräldrar att sluta lyssna på sitt egna inre alarmsystem, på sin egen intuition och på sin egen övertygelse.

Misstolka mig rätt, jag menar inte att barn och föräldrar inte har rätt till en god natts sömn, men det finns bättre vägar att gå än att lära föräldrar och barn att barn inte har en aning om vad de behöver, att det är något som vi föräldrar måste tala om och visa för barnen annars lär det sig det inte (vilket är totalt bull). Bättre sätt finns* än att med hänsynslös kallsinnighet bortförklara barnens rop på hjälp med vargtimmar, sömnskola och annat skit som en person som tycker sig kunna allt om alla barn har hittat på. Att föda 9 barn är ingen examen, Anna Wahlgren har faktiskt ingen som helst koll på hur hennes metoder påverkar ett barns psyke och självkänsla. För att inte tala om skadan på tilliten till de som ska skydda barnet mot allt ont - föräldrarna, de vuxna.

Det som är riktigt vidrigt är att Anna Wahlgrens metoder fungerar. Att bryta ner någons självkänsla och självförtroende och sedan bygga upp det önskvärda beteendet är ett effektivt sätt att indoktrinera en person. Sålänge man inte ger utrymme för ifrågasättning eller kritik från den utsatta. Den metoden används framgångsrikt inom bl a USA:s armé, som tortyrredskap i diverse laglösa fängelser och i Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-kur.

Anna Wahlgren kallar sig en persona non grata bland läkarna och professorerna och det är hon också, hon är en tyckare och en förälder, det är hennes enda utbildning. Skulle du verkligen lägga ditt barns hälsa i en sådan persons händer? Att hon är oönskad inom både barnmedicin och barn psykiatri borde dessutom få AW-föräldrarnas inre röster, som de sedan länge slutat lyssna på, att vråla i kör. Anna Wahlgren borde inom alla områden barnrelaterade, vara en persona non grata, för alla!

(Och bara som parentes, för jag vet att det kommer komma upp, Anna Wahlgren har inte patent på sunt förnuft - även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen!)

*Bättre sätt kan vara samsovning, fri amning, Somna utan gråt, Tassmetoden, föräldrainstinkt (och ja, ibland kan det behövas medicinering) osv.

Jag längtar förresten också efter Felicia Feldts bok "Felicia försvann" som handlar om att växa upp med Anna Wahlgren som mamma.

I fredags förmiddag märkte jag att Simon hade pringar på kroppen och ett rött utslag runt naveln. Jag trodde först det var vattkoppor, men ganska snart hade både prickarna och utslagen spridit sig över hela bålen, hela Simon såg ut som ett stort nässelutslag och när Henrik kom hem var det bara att ta ungen till Närakuten.

Scharlakansfeber, blev diagnosen.

Jag trodde inte att scharlakansfeber var något man fick längre, i min enfald trodde jag nästan att han var vaccinerad mot det, men efter lite påläsning förstod jag snabbt att det inte var möjligt. Scharlakansfeber får man nämligen av Streptokocker och vid en sådan infektion kan man lika gärna få svinkoppor eller halsfluss. Simon fick scharlakansfeber.

Dag två var hans stora bålutslag borta och prickarna hade vandrat vidare upp i nacken och ner på armar och ben. Även i ansiktet kom utslagen under dagen och på eftermiddagen fick han svårt att gå eftersom utslagen hade spritt sig till undersidan av fötterna och så är det även idag.

(det vita är potatismjöl som lindrar klådan)

Så nu är det penicillin som gäller, scharlakansfeber KAN vara farligt (även om det inte är lika farligt idag), så här tas inga chanser! Dessutom ska jag på min morfars begravning nästa helg så att undvika smittspridning är key!

Vi är nyss hemkomna efter ytterligare en helg hos Lady Dahmer med familj. Helt oplanerat, men jag och barnen hade vägarna förbi dem i fredags och det slutade med att vi stannade hela helgen. Det är så skönt att se hur de äldre barnen, Simon och Ninja, leker ihop. Det har liksom börjat komma på allvar nu, den där gemensamma leken när de bestämmer roller och styr leken ihop. Dessutom är de båda snälla och busar mest för att trotsa mot oss föräldrar. Det finns en genuin önskan om att umgås med varann och det är alltid väldigt skönt (och ganska så ovanlig) att det klaffar när föräldrarna är kompisar. Vi har lekt, slappat, spelat Skyrim och tittat på film mest hela helgen. Min hemlängtan lindras onekligen lite när vi kan göra såna här saker med våra vänner.

Och ikväll ska vi alla hålla tummarna för att Natashja kammar hem titeln, Året Bloggmama på MAMAgalan ikväll!

Jaja, så gick jag äntligen till läkaren för mina magbesvär - återkommande dyspepsi (magkatarrsymtom i vardagsmun). Omeprazol fick jag utskivet och för att undersöka om det är magsår jag har eller bara irriation och dessutom göra en slemhinnebiopsi för att se om jag går runt med magsårsbakterien Helicobacter pylori så har jag också fått en remiss till endoskopmottagningen för att göra gastroskopiundersökning - jippie! Men förhoppningsvis ska det bli slut på all magont i alla fall.

Jag ser inte jättemycket fram emot gastroskopin men jag är inte rädd för det. Har någon av er gjort gastroskopi och vad var er erfarenhet av det?

Nej, det är helt klart inte mojitosarna som står till skuld för mitt pissiga humör idag. Något annat är det. Min hemlängtan gör sig påmind igen och jag analyserar läget (felaktigt och så in i helvete riktat) som så att allt skulle vara mycket enklare om vi bara bodde i min hemstad. Delvis stämmer det visserligen, men till största del är det en romantisk halvfantasi.

Jag avskyr att vara såhär nere. Jag tycker liksom illa nog om att bli sjuk och vara en fysisk börda, men att vara såhär dysfunktionell och frisk är bannemig värre. Jag är ta mig fan nästan alltid arg! Nog har jag glädje i livet, men ett av barnen krånglar och när han inte gör det så hinner jag inte bli glad innan nästa fason påbörjas. Det ska trotsas och bråkas och vägras och slåss och jävlas och jagjagjag:as och minsta lilla motgång blir en katastrof (för honom fast det börjar bli likadant för mig också). Jag vet precis vad som behöver göras för att bryta situationen egentligen, vad som krävs av mig, men jag har ingen ork. Jag vet inte varifrån jag ska få den ork som är nödvändig i läget. När man inte får så mycket avlastning hinner man inte heller aldrig ladda batterierna när det är tungt. Min enda outlet är att skälla ut min treåring och hur konstruktivt är det? Hur mycket förstår han av det som jag VILL att han ska förstå? Hur rättvis är jag då? (Alla tre högst ledande frågor som jag redan vet svaret på.)

Det är ganska uppenbart något rejält fel när jag går från att knappt gråta något alls till att snarast vara gråtmild jämt och tycka synd om mig själv precis hela tiden!

Jag vaknade på fel sida nu på morgonen och allt är jobbigt och neggo. Jag orkar inte ens skriva ut "sådan". Prutt...

Fast nu kom jag på att det ju kan ha lite med gårdagen att göra också. Då var Henrik och jag ute och åt middag (det händer någon gång om året) och drack mojitos. Kanske inte det smartaste på en vardag, men det var ju så roligt!